Jay Haze visar än en gång var skåpet ska stå

Man kan väl säga att det hela egentligen började på Fusion 2005. Jag kände igen namnet Jay Haze från någonstans på internet där jag tidigare hade läst hans läsvärda, men nästan lite barnsligt kritiska, åsikter om musik och allt däromkring.

Hade precis avnjutit en halvtimme Misc. till den improviserade frukosten på en av de små stenknölarna som avgränsar dansgolvet från campingen. De levererade exakt vad jag såg på Inkonst ett halvår tidigare, fartfylld välpolerad digital techhouse i 200 knyck som skyndade på matsmältningen och fick min stackars nyvakna kropp att vakna upp. Tyvärr tog spelningen slut lika fort som det började, så precis när jag hällt i mig min fransktalande espresso så var det hela över och folk började traska därifrån.

Men mitt i den gassande solen och annalkande folktomheten så steg Jay Haze upp på scenen och spelade skivor så bra att jag höll på att tappa andan. Lite sådär skönt rörigt med funkiga basgångar, galet med små haltande breaks, men med ett sådant groove som fick tre timmar att kännas som cirka 45 min.

Ända sedan dess har jag hoppats på att få höra något från honom i samma klass igen, men hans egna grejer har inte riktigt fallit mig i smaken. De är bra, men lite för anonyma helt enkelt. Sista tiden har jag t.om börjat fundera på om det kanske är mitt minne som spelar mig ett spratt, att han kanske helt enkelt inte är lika bra som jag kommer ihåg honom?

Men så, till slut, snubblade jag över den här för några veckor sedan:

TSPORKCD002

Jay Haze – MindinBusiness part 1: “the minimal grind” på hans egna label Tuning Spork. En mixad dubbel-cd som har gått varm i öronen varenda gång jag är ute och promenerar.

Och ojojoj, vad bra det är. Precis så som jag minns honom från Fusion. Äntligen.
Finns för lyssning och inhandling på Juno. Köp!


About this entry